Det var en gång ...

... en roman som ville bli skriven.

Noga sökte den sin författare. Den knackade på hos stora som små, när och fjärran, högt och lågt. Ville ingen skriva?

En historia om Sverige då – 1989. Om ett Stockholm sedan länge svunnet. Om en ung kvinna och en äldre, och om två säregna män. Alla indragna i ett emotionellt drama, med ett konstverk i centrum. Ett drama uppburet av vackert språk. Men också kryddat med humor och sorg.

Så hittade romanen rätt. En ung kvinna, inte äldre än dess ena huvudperson. Hon kunde få skriva! Och med hjälp av musan, den gudomliga inspirationen, föddes romanen.

Kvinnan skrev. Dag som natt. Med fingrar som dansat över tangenter sedan sexårsåldern, satte hon romanen på pränt.

Personerna fick liv. Och utan möjlighet att påverka, såg kvinnan dem stiga upp ur datorn, spinna sina egna livstrådar och knyta ihop dem på sinnrikt vis.

Kvinnan var nöjd och romanen var nöjd. Den var nästan klar!
Då hamnade den i träda. En nybliven familj pockade på all uppmärksamhet och åren gick.

Många, långa solvarv fick den sova, den glömda romanen. Men så en dag öppnades de dammiga pärmarna, och författaren – den nu inte längre så unga kvinnan – läste.

Nu var hon både nöjd och inte nöjd. En del var suveränt! En del var förfärligt ... Så satte hon sig åter vid sin dator. Dag som natt. Med fingrar som dansade över tangenterna, som de alltid gjort.

Romanen vaknade, genomgick omvandlingar och fick utvikningar. Men den levde och den skänkte glädje. Och en glad författare, blir en driven författare.

Slutligen kom dagen då det var dags. Det stora ögonblicket, då romanen skulle bli bok. Kvinnan postade med darrande händer de tjocka kuverten. Väl medveten om att det mesta aldrig blir läst, att det bara finns ett nålsöga ...

Så underkastades romanen granskande blickar. Den kved under lektörernas vassa pennor, men den levde! Den var sedd! Ända tills de små kuverten kom. Kuverten med "Tack för att vi fick läsa, men nej tack.", "Passar inte i vår utgivning just nu", "Önskar lycka till hos annat förlag".

Romanen sover igen. I sin låda bak slutna, åter dammiga pärmar. Och kvinnans fingrar dansar vidare, mot nya äventyr.

Men då och då ljuder en viskning från lådan: "Varför?", "Ville ingen läsa?".

Och romanen har hört om en vulkan, en kraft som väcker döda historier till liv. Och sprider dem som het lava över landet.

Men bara om. Om intresse finns ...