Det här blir inget glatt inlägg. Flera personer i min närhet har förlorat nära och kära senaste tiden.
Också en släkting till mig har gått bort. Han var visserligen gammal, men livet slutade genom en tragisk olycka.
Jag och min pappa kom i samband med det, att tänka på en vacker dikt. Båda två, oberoende av varandra. Dikten är skriven av Karl Vennberg och tillhör de vackraste jag vet. Särskilt sista strofen, som jag själv gärna skulle ha på min gravsten ...
Döden är bara ränseln
som vi lägger av vid vägens slut
En blygrå skugga
som smälter ner i ljuset
Döden är bara plogen
som vänder livets mylla
Det hårda rågbrödet
som håller våra tänder rena
Döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
En desertör
som ger oss lösenordet
Döden är bara törnesnåret
kring genomlysta blommor
Det mörka smycket
som ger tillträde till festen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det var en vacker dikt. Det är jobbigt att förlora människor som står en nära, men man får försöka lägga kraft på att minnas allt det vackra man haft tillsammans...
Klart du får länka till mig från din blogg! Är det OK att jag länkar till dig? ;)
Kram
Ronja: Så klokt sagt!
Ja, visst får du länka till mig!
:-) Kramar!
Dikten var mycket vacker o de sista raderna säger ju allt. Det enda vi vet är ju att vi alla kommer att dö men sorgen är ju ändå alltid lika svår.
Men precis som Ronja skriver så är minnena de vi ska leva på. De glada o härliga! Jag la in en länk igår i min blogg som säger precis det här. Ett födelsedatum o ett dödsdatum är bara siffror. Det är det som finns emellan som eg betyder något.
Så vi pratar om allt det roliga vi haft genom åren, gläds o minns hans yrkesskicklighet m m mm
Varma kramar till dig
Dubbelörnen: Kloka ord från dig med (som vanligt :-)). Tack för mejlet också. Svarar dig så fort jag hinner. Kram!
Skicka en kommentar